Riann

TACK TACK TACK!!! Jag tror de finns en gud iaf :D
Men man kanske inte ska ta ut glädjen i förskott? Men inte en chans att jag kommer kunna hejda mig nu. Jag är så glad att det pirrar i magen, jag känner hur fånigt mitt flin ser ut och jag skulle nästan kunna gråta en skvätt. Jag har nog aldrig varit såhär glad. TACK!!! Det här måste gå vägen och bli bra, de bara måste det. IIIHHH jag känner mig döfånig. Men jag hoppas verkligen att ALLT ordnar sig nu. Jag börjar bli bra på bilkörandet, jag har sökt mitt första RIKTIGA jobb, ett deltidsjobb och jag har bestämt mig för att satsa allt. Jag ska inte låta någonting stoppa mig nu. Men snälla snälla snälla låt det gå som jag vill imorgon, SNÄLLA! jag behöver det..

Vad händer i mitt liv just nu?
Jaa om jag ens visste det själv. Det känns som om tiden står stilla och jag bara gör samma saker dag efter dag, vaknar, går upp, äter, duschar, tar hand om hunden, kollar på tv, sover, vaknar går upp osv. medans mina vänner skaffar egen lägenhet, går på parmiddagar, jobbar och tjänar pengar, är ute på utflykter.
Medans jag har blivit beroende av chilisås, har utvecklat en slags ansvarskänsla och mognad som har växt fram genom att ta hand om hunden, jag letar febrilt efter ett jobb. Ett jobb som passar mig och som inte ligger i Borlänge. Det slog mig ganska nyss att jag nu, faktiskt kan söka ett heltidsjobb, eftersom jag inte kommer att få åka buss till Hagagymnasiet längre. Det känns läskigt, men det känns ännu läskigare att bli kvar här. Jag vill komma bort och börja om. Börja om precis allting och stå på egna ben. Det gäller bara att våga.

Varför är det så himla svårt å ta bort svart nagellack? det blir alltid kvar nagellack och på nått konstigt vis hamnar det under nageln så man måste ta en tops med aceton på och ta bort det. så ser det ut som om man har jobbat på bilmeck i 84 år och aldrig tvättat händerna, om man inte tar typ 5 tussar med aceton på och gnuggar bort de.
händer de bara för mig?

Händer de också bara för mig att jag tänker "jag måste verkligen klippa mig nu" så går det några dagar och man tänker "nej, nu måste jag verkligen klippa mig" jag påpekar det för mamma som säger "jag kan väl klippa dig" så blir det avglömt och det går några dagar igen, tills mamma säger "ska ja klippa dig idag då?" vilket man inte är beredd på så man säger "visst" och man får en panikartad känsla i magen. jag har aldrig någonsin blivit nöjd när någon har klippt mig. (jag ljuger inte) mamma har klippt mig ändå sedan jag var liten och det är väldigt många gånger jag har tittat mig i spegeln med tårar i ögonen. ett tag vägrade jag låta mamma klippa mig så jag fick gå till en riktig frisör ist. där blev det inga tårar, men jag har aldrig blivit nöjd.
samma sak nu jag klippte mig igår, mitt hår ser förjävligt ut jag hatar de. jag vill ha tillbaks mitt långa slitna fina hår. hoppas det växer ut snabbt!

Jag blir så avundsjuk på folk som flyttar hemifrån, på människor som det alltid går bra för på ett eller annat vis, som kan ta livet med en klackspark. unga i min egen ålder som har jobb, egen bil och kanske till och med egen lägenhet. jag har lust att bara hoppa upp och ner och skrika "jag vill också" jag vill verkligen. jag har inget av det där, inte ens ett jobb.
nästa vecka är det jag som får fingrarna ur arslet och tar mig till arbetsförmedlingen! jag är vuxen nu, jag måste börja planera mitt liv och allt det där. och det känns verkligen apa! jag har ju inte ens fattat att jag inte ska tillbaks till skolan när sommaren börjar ta slut. jag måste ut i den stora vida världen och jobba. det blir inga fler studiebidrag, och vad ska jag då leva på? en femhundring i månaden som jag får av min pappa räcker inte länge, iaf inte till de jag vill. jag är rädd och jag vill inte, samtidigt som jag vet att jag måste ta tag i saker och ting för att det ska funka för mig. men först ska jag njuta utav mitt sista sommarlov, göra massa dumma och bra saker, för att sen i höst någon gång ta tag i mitt liv och bli vuxen och tråkig. så får det bli!

Jag tror att det kan löna sig att gnälla ibland, fråga min syster bara.. Jag har gnällt för friduz och för mig själv, att det behövs en förändring en STOR förändring. den förändringen kan man väl säga har skett nu. Jag har dragit mig ur, gett upp alla mina drömmar och insett att man inte kan bestämma hur det ska bli i framtiden. konstigt nog känns det bra. men jag kommer sakna det, drömmandet om att flytta bort härifrån, om att plugga, till och med drömmandet om giftermål och barn. för det var så det var sagt i mitt huvud. men man säger så himla mycket hela tiden, man säger saker man inte menar. och man lyssnar på saker, som man är för dum för att fatta att det aldrig i helvete kommer bli så som just han/hon säger. det är dags att byta ut dom gamla drömmarna mot nya. nya drömmar som enbart innehåller mig själv, och kanske J om jag har tur. den där förändringen som kom, jag hoppas verkligen att den håller i sig, och bidrar till det bättre. jag tycker den där förändringen kan tänka på att jag har gett upp precis allt jag ville och trodde att jag skulle göra inom en snar framtid, den kan också tänka på att jag nog aldrig varit såhär upp över öronen-fnittrigt-tokigt-intresserad av någon annan i hela mitt liv.
snälla tänk på de...