Riann

idag ska man vara på sitt bästa partyhumör, man ska ha ett stort leende på läpparna och vara förväntansfull som en liten unge på julafton. helst ska man ha bunkrat upp spritförådet med 7 nya explorerflaskor, införskaffat ny klänning, nya skor, nytt smink och annat tjaffs.
Jag har en ny klänning, inga explorerflaskor och noll partykänsla. jag förväntar mig inte att nåsta år ska bli det bästa någonsin, och jag tror inte att den här kvällen kommer bli kanon.
jag låter som en bitter kärring, men det är så jag känner.

en gnällig hund som tror hon har valpar, och är helt crazy, en unge som gnäller, pratar, pratar, pratar och pratar och som blir hysterisk för minsta lilla och tror man har all tid i världen.
Jag vill bara att det ska vara tyst! tyst och stilla och inte ett enda ord om julgransbelysning, julklappar, hundar, artikelnummer, priser, nycklar, och annat som jag inte bryr mig ett skvatt om..

jag tänkte skriva något långt och roligt, men just nu känner jag mig bara kort och tråkig. även fast jag är 1,78 lång. men jag kan ju berätta att jag är ledig imorgon, och att jag kommer njuta utav min lediga dag fullt ut imorgon, jag ska försöka iaf. för sedan väntar 5 hektiska jobbdagar innan jul. men jag ska inte klaga, det blir klirr i kassan! :)

Jag är trött, jag är förvirrad, jag är sifferblind, jag är trevlig och ler mot alla även efter arbetstid. Att jobba är jobbigt men ack så roligt. Jag trivs verkligen och mina kollegor är de trevligaste kollegor jag haft!
Det känns bra, väldigt bra.

Har varit familjens sysselsättning på lördagskvällarna. läste aftonbladet för en stund sen, man kan få ge förslag på vilka man vill ska vara med.
jag tycker iaf att det skulle vara väldigt roligt att se:
Jocke Berg
Håkan Hellström
Robyn
Anna Ternheim
Björn Skifs
Magnus Uggla
och Tomas Ledin.

Idag har jag raderat en massa sms, letat ny mobil, gjort kola, bränt mig på tungan, läst tidningen 3 gånger och längtat efter att få jobba lite grann. att jobba fördriver iaf tiden lite.
längtar tills imorgon!

någon har mixtrat med datastolen, jag misstänker att det är min klåfingriga unge till lillasyster. den här händelsen fick mig att tänka på haga och deras datastolar - som fick mig att tänka på skolan - lärare - klassrum - mitt skåp - matsalen. jag saknar de. ja, jag saknar till och med matsalen.
mest av allt saknar jag starten på alltihop. när man tänkte att klassen var ett enda stort fiasko, att man skulle bli mobbad, ensam och alla skulle överge mig. det blev inte så, jag fick en massa nya kompisar.
ibland saknar jag "vi fem" vi hade roligt. och det var alltid vi. kommer ihåg när vi hade poppat popcorn och hade popcornkrig och det låg popcorn över hela perry (pentryt) lenis kom på oss, och vi fick oss en liten utskällning, eller när vi gjorde kladdkaka med chokladbollssmet banan och marabouchoklad och kollade på step up, eller när vi åt tacos spelade galenpanna och hade så kul som bara vi kunde ha.
ett gäng tjejer med olika starka viljor och mål, det var därför det hela blev som det blev. uppdelning. jag ångrar det inte, men nu efteråt kan jag tycka att det var synd att det blev som det blev, för jag saknar dom restrerande två ibland. tror alla kan hålla med mig om att det inte är som förut mellan oss? kommer nog aldrig bli heller, det är försent.
jag är väldigt glad över att mina andra två bästa vänner, orkade med mig. för nu i efterhand kan jag erkänna att jag är rätt knepig vissa dagar (eller hur friduz, du känner mig ändå bäst?)
vi träffas inte lika ofta länge, vilket inte är så himla konstigt kanske. nu har vi alla tre jobb, plus annat som kommer emellan. pojkvänner, hundar, förkylningar, träningar, trötthet.
men jag har en känsla av att det alltid på något sätt kommer vara vi tre, vi hänger ihop. vi hör ihop.
det jag försöker komma till är att jag saknar er, och ni är bäst!
vi har trots allt gått igenom en hel del tillsammans. festivaler, företag, skoldagar, middagar, utflykter och en hel del annat.

Ett av HIM:s finare cdomslag. faktum är att det var riktigt snyggt, enligt mig då.

jag kanske borde vara glad, jag kanske borde vara slut och trött. jag är inget av det. jag vet inte hur jag mår. det är så tomt, jag vet ingenting. vet inte vad folk tycker om mig, jag vet inte vad jag tycker om folk, jag vet inte hur jag ska göra och vad jag ska tro.
Jag har så himla svårt för att låta saker flyta på, jag vet inte vad jag ska göra och ta mig till. känner mig rätt vilse. jag kanske gjorde fel, för jag saknar dig nu.
vilket svammel det här blev, ni fattar säkert ingenting. men det gör inget för jag fattar inte heller.

Jag har aldrig sett på en tv-serie som jag kan känna igen mig i, aldrig någonsin har jag kunnat tänka att "jaa, men precis sådär känns de ju och precis samma saker händer alltid mig" kan någon tillexempel känna igen sig i desperate housewifes och gossip girl? isåfall är den personen hjärtligt välkommen hem till mig för att berätta om sitt liv över en fika.
Igår såg jag på Våra vänners liv, om en tv-serie nu kan vara "fin" så är nog den serien det finaste jag har sett. nästan så fin att man kan tänka sig att gråta en skvätt av lycka för att det faktiskt finns en serie som en helt vanlig svensson kan känna igen sig i. Våra vänners liv är som ett liv, ett riktigt liv. Det går bra för dem, det går dåligt för dem, oväntade saker händer, väntade saker händer, ingenting händer och allt händer. Det är en bergochdalbana precis som i alla människors liv.
Till och med jag har insett, att just nu gå det bra för mig. Just nu har jag faktiskt ingenting att klaga på. Men det kommer att gå över "bra-perioden" kommer försvinna om ett tag, jag vet inte hur länge den kommer hålla i sig, men jag vill att de ska hålla i sig ett bra tag nu. För det kan jag faktiskt vara värd.
Precis som i Våra vänners liv, man kan unna karaktärerna att det går oväntat bra för dem, för man vet att det kommer hända saker som tar med sig dem ner på jorden igen. Det blir inte sötsliskigt och pluttinuttigt med par som beter sig som att just dom är de lyckaligaste paret på jorden hela tiden, och allt man vill är nån bara ska skjuta dem för att få slut på allt det lyckliga.
Livet är fan inte lyckligt, inte jämt.

Men nu är ju faktiskt inte det här någon slags recensionsblogg så jag slutar hylla Våra vänners liv nu, och berättar att jag ska börja jobba lite smått imorgon. Jag är faktiskt inte så nervös, inte än iaf. Jag tror faktiskt att det här kommer gå bra. Jag vill att det ska gå bra. Det kommer säkert bli jättekul och det är en väldigt bra start.
Föresten har jag slutat att hoppas på saker, numera vill jag saker. Järnspikar vad mogen och förståndig jag blivit över en natt.

Ikväll ska jag ut på krogen, bäst för mig, och bäst för krogen, och bäst för mina vänner att jag får kul. för de här har jag sett fram emot sen P&L ungefär, alltså väldigt länge.
Tjingeling!