Tänder
Läst lite gamla inlägg och inser nu att inget egentligen förändrats. Inte tankarna iaf. Kanske att jag är mer positiv nu och mer nöjd med tillvaron, men den där längtan finns fortfarande kvar. Längtan att komma bort från allt. Att inte veta vad jag vill. Beslutsångest borde vara mitt andranamn. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill göra. Jag vet inte var jag vill vara. Kommer jag någonsin att göra det? Måste man veta?
Ska väl leva i nuet å ta dagen som den kommer. Dom kommande dagarna består av jobb, men nästa vecka har jag några dagar ledigt. Då ska jag bara vara för mig själv och göra saker. Tur ändå att jag uppskattar mitt eget sällskap.. fast jag dom senaste dagarna velat krypa ur skinnet. Tandvärk från helvetet. Visdomständer är inte att leka med. Och där kommer beslutsångesten igen, ringa eller inte ringa tandläkaren? Bråss på morfar och härdar ut. Ignorera smärtan och kör på bara!