23 AUGUSTI
Mitt liv är som en berg-ochdalbana på Liseberg.
Det går uppåt man kan luta sig tillbaks och njuta utav åkturen påvåg uppåt mot högre höjder, först är det lite läskigt, man är ju trots allt flera meter ovanför marken. Men man vänjer sig efter ett tag och tillslut kan man njuta utav den vackra utsikten uppifrån. Man kan se ner på alla och tänka "haha jag är högre än er" Och precis när den där obehagliga känslan i magen har gått över till en känsla utav förväntan om vad som ska hända här näst? Precis då åker man neråt igen obehaget kommer tillbaks igen, det går ryckigt och det svänger hit och dit som bara den i en väldans fart. Man börjar må illa och undrar "hur i helsike det här ska gå vägen" ungefär så känns det nu.
Och det är ganska svårt att tänka sig att man kommer nå upp till dom högre höjderna igen.
Men man kommer dit igen förr eller senare, hoppas jag.
Det går uppåt man kan luta sig tillbaks och njuta utav åkturen påvåg uppåt mot högre höjder, först är det lite läskigt, man är ju trots allt flera meter ovanför marken. Men man vänjer sig efter ett tag och tillslut kan man njuta utav den vackra utsikten uppifrån. Man kan se ner på alla och tänka "haha jag är högre än er" Och precis när den där obehagliga känslan i magen har gått över till en känsla utav förväntan om vad som ska hända här näst? Precis då åker man neråt igen obehaget kommer tillbaks igen, det går ryckigt och det svänger hit och dit som bara den i en väldans fart. Man börjar må illa och undrar "hur i helsike det här ska gå vägen" ungefär så känns det nu.
Och det är ganska svårt att tänka sig att man kommer nå upp till dom högre höjderna igen.
Men man kommer dit igen förr eller senare, hoppas jag.
Kommentarer
Trackback