4 oktober
känner att jag måste skriva av mig, men vet inte i vilken ände jag ska börja. mitt senaste besök hos jobbcoachen fick mig att börja tänka, fan ta personlighetsanalyser.. hon gick igenom nått diagram och förklarade hur jag reagerade på olika saker, att om jag blev för stressad och inte mådde bra skulle jag dra mig undan och vägra prata med dom som står mig nära, helt enkelt gå in i mig själv. och eftersom att jag har så lätt för att sätta mig in i andras situation, så kunde det hända att jag tog mina vänner för givet och kunde tänka att dom borde förstå hur jag mår eftersom att jag själv kan sätta mig in i deras situation. hon sa att det borde vara kaos inom mig,
det blir bara mer och mer kaos, inom mig. mitt humör skiftar som jag vet inte vad. idag är jag asförbannad och skulle kunna skälla ut precis vem som helst för vad som helst. igår var allt helt okej. i förrgår var livet på topp. har sagt det förut och jag säger de igen, jag är trött på det här nu. orkar inte med en hund som gnäller från morgon till kväll, som ska ut 789 gånger om dagen, folks tjat om att jag ska ta körkort, (det är mitt liv och jag tar körkort när jag blir 56 om jag så vill, vet att ni bara vill vara snälla. men jag blir bara ännu mer INTE motiverad av tjat) och på tal om tjat vill jag bara skrika åt min bortskämda unge till lillasyster, och alla andra bortskämda fjortisungar, och vill inte ens prata om jobb...
just nu funderar jag på att sudda ut allt de här och bara skriva "GAAAAAAAAAHHH!!!!!!!!!!!!!!" för de är ungefär så de känns, men det kan väl vara kul att läsa sen när man har fått man, 2 barn, volvo, hund och hus på landet kanske.
eller så kanske jag borde börja om och skriva att allt känns tomt istället..
Sanningen känns
det blir bara mer och mer kaos, inom mig. mitt humör skiftar som jag vet inte vad. idag är jag asförbannad och skulle kunna skälla ut precis vem som helst för vad som helst. igår var allt helt okej. i förrgår var livet på topp. har sagt det förut och jag säger de igen, jag är trött på det här nu. orkar inte med en hund som gnäller från morgon till kväll, som ska ut 789 gånger om dagen, folks tjat om att jag ska ta körkort, (det är mitt liv och jag tar körkort när jag blir 56 om jag så vill, vet att ni bara vill vara snälla. men jag blir bara ännu mer INTE motiverad av tjat) och på tal om tjat vill jag bara skrika åt min bortskämda unge till lillasyster, och alla andra bortskämda fjortisungar, och vill inte ens prata om jobb...
just nu funderar jag på att sudda ut allt de här och bara skriva "GAAAAAAAAAHHH!!!!!!!!!!!!!!" för de är ungefär så de känns, men det kan väl vara kul att läsa sen när man har fått man, 2 barn, volvo, hund och hus på landet kanske.
eller så kanske jag borde börja om och skriva att allt känns tomt istället..
Sanningen känns
Kommentarer
Trackback